tisdag, oktober 31, 2006

Iskallt

Det föll ispärlor från himmelen, för inte var det vattendroppar som träffade mitt ansikte. Från Mälaren blåste det in kyla så att tårarna frös innan de blivit till. Jag gladdes åt att jag hade köpt mig en ny varm jacka, nått att vara glad över en mörk, kall kväll som denna. Ja vintern har lite prao nu, det är ju dock början bara, sen biter den sig väl fast ett tag. Jag längtar till januari, nej februari, förlåt, jag tror jag längtar till maj redan nu. Det som kan vara mysigt med hösten är väl att ligga nedkurad under en filt med lite gott till hands och tända några ljus för att försöka fäkta bort höstmörkret och ensamheten.
Nej, nu kallar de vanliga tingen som pågår året om, just i kväll är det tvätten.



powered by performancing firefox

lördag, oktober 22, 2005

Stjärnljus

Tåget pilade genom landskapet som ännu låg i mörker. Den rå kalla morgonluften satt fortfarande kvar i kläderna. Med trötta ögon försökte jag avläsa landskapets konturer, men såg bara min egen spegelbild i fönstret, hörde mig själv sucka tungt när jag lutade mig bakåt i sätet, sjönk ihop som en våt fläck av tröttheten. Mörkret påminde mig om att vi går mot vinter, mot jul. Jag gillar inte julen, kanske inte direkt ogillar den heller, men har svårt att sätta fingret på vad som stör mig med den. Kanske det är förväntningarna, stressen och att julen känns påtvingad i flera månader i förväg. Jag lät huvudet vila mot ryggstödet, slappnade av och lät tåget vagga mig.

För ett år sedan så pendlade livet mellan hopp och förtvivlan, i en både grym och fläckvis vacker dans. Hon tog mina händer, drog mig intill sig, de blå ögonen utforskade mina, utforskade mig. Hon ville inte släppa taget om mig, men hennes händer lydde inte och jag var förlorad till mörkret, den bitande vinden, förlorad och ensam i en bitter snöstorm. Tystnaden ekade mellan de frusna väggarna, skuggor flydde snabbt undan skenet från gatljuset.
Julen kom och jag låg ensam på soffan i feberdrömmar och kallsvett, väl invirad i filtar och täcken. Jag väntade på det nya året, året som skulle bli så bra, jo jag tänkte så trots att hjärtat frusit fast i vägbanan och blivit mosat av en stadsbuss. Jag var bestämd, men jag avvaktade och lät min sorg rinna ut med kallsvetten och klibba fast i täcket. Det använda porslinet i diskhon levde sitt eget liv dessa dagar och nätter, jag levde inte alls. Jag hade min ångest och min vacklande tro på mig själv som jag var upptagen med. Kalle Anka och hans vänner flimrade förbi och endast jag och Tomten var vaken. Några veckor innan influensan drabbat mig hade jag suttit på en krog en bit bort från min bostad och skrivit om ett liv långt hemskare än man kanske kunde ana, jag valde att sitta där för att jag behövde se människor, se dem för vad de var, hemma bet dammråttorna mig i tårna och väggarna sköts ihop, jag fick tunnelseende och mest bara panik och skrivkramp, utanför hemmets väggar fanns en annan värld. Så medan jag satt där och skrev så pennan glödde och bläcket sprutade över pappret så kom en man fram till mitt bord, han ursäktade sig för att han så nyfiket störde, jag fällde ihop min skrivbok, lade stillsamt ifrån mig pennan och såg mannen i ögonen, du stör inte svarade jag.
Det såg ut som du skrev något viktigt, fortsatte han. Ja, det är en viktig historia, men bara för mig och bara en liten del av mitt liv, svarade jag. Han tittade fascinerat på min penna. Du, hur gör man för att skriva, hur gör man för att få ur sig allt på papper, det ser så lätt ut för dig, sa han. Lätt är det inte, det har tagit mig över 10 år för mig att slå mig ner här och låta pennan göra jobbet, nej lätt har det inte varit, sa jag och log. *poff* Nu välde hans historia fram, det formligen sprudlade ur hans mun när han försökte klä sin sorg, sina känslor med ord. Det var en väldigt svår historia han berättade för mig, den kändes och känns än. När han tystnat så berättade jag några saker och han sken upp i ett stort leende, for iväg mot baren och kom tillbaka med en stor öl, varsågod den är du väl värd sa han och kramade om mig och gick hemåt.
Jag låg väntandes i absolut stillhet, hoppade mellan feberdröm, sorg och Kalle Anka i väntan på att Julen skulle passera att det nya goda året skulle komma så jag äntligen skulle få byta blad och allt det gamla skulle försvinna och bli ett blekt minne utan dysterhet.
Du kan inte känna en sådan kärlek som jag gör.
Nej, det kan jag faktiskt inte för jag är inte du. Vill inte ens vara som du, men jag förstår din smärta och sorg.
Nej det kan du inte för du har aldrig känt så här.
Jo jag har känt kärleken, jag har förlorat den och blivit krossad under dess tyngd.
Nej inget som det här.
Jo det har jag allt gjort.
Nej för ingen kan känna så här som mig.
Jag vaknade till tonerna av ” Stilla natt, heliga natt, allt är frid, stjärnan blid skiner på barnet i stallets strå, och de vakande fromma två. Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född.” från den lilla vita kyrkan i fönstret. Min mor hade vridit om nyckeln i kyrktornet så att speldosan som satt där skulle väcka mig den morgonen. Jag tassade ut i köket i min ljusblåa pyjamas, där stod frukosten dukad och på radion var det nyheter, jag tuggade på min ostsmörgås medan jag förväntansfullt väntade på att Julkalendern skull börja, ute var det mörkt, man kunde se de blinkande lamporna från traktorerna som plogade bort snön som fallit under natten. Snart skulle jag vara ute i snön och leka.
På kvällen när min mor kom hem hade hon en grammofonskiva med julmusik med sig, så efter middagen tände vi lite ljus, spelade skivan, åt nötter och ischoklad. Det var mysigt hemma, julpyntat och vackert, det luktade jul, jag drömde mig bort med blicken i det tända ljuset. Min mor försökte förklara det bibliska med julen, hon var inte religiös alls, men ändå gav hon sig i kast med att förklara kristendomen, var jag religiös? I alla fall så lyssnade jag intresserat på berättelsen om Jesus födelse, men jag har egentligen aldrig fått ihop Staffan Stalledräng, Pepparkaksgubbar, Moses och hans 20 budord till någon komplett sanningsfull bild, för mycket tomtar och troll, men jäklar vad människan är fantasifull.
Jaså du har köpt ensamrätten på känslor. Du kan omöjligt veta vad jag känner då du aldrig lyssnat på mig, då du hela tiden avfärdat mina känslor som mindre än dina då du vältrar dig i din egen sorg utan att lägga märke till andras. Jo men det är synd om dig, det är det verkligen, men kanske inte mer synd om dig än det är om andra, förresten du har det faktiskt bra, men vänd dig om och se det, inte just nu kanske, men kan du inte prova i morgon. Okej det är synd om dig..
Glidflyger..
Försökte hålla ihop mina röda skidor, tog fart och störtade nedför det stora berget, snön yrde när jag kom ut på plan mark och försökte stanna, ägnade hela dagen åt att leka Stenmark, när det mörknat stakade jag mig hemåt. Väl inne i värmen fick jag varm oboy. Nu var det inte många luckor kvar att öppna. Halleluja, ärad vare gud i höjden. Va, var han också utförsåkare? Nåja jag hade inte sett till honom i min backe just den dagen, men gud ser alla barnen och det är tryggt att vara i hans barnaskara.
Jag jämför inte dina känslor eller dina upplevelser med mina, jag vill ju inte vara som dig. Så behåll dem för dig själv, kan jag få min keps nu så jag får gå hem?

Jag vinglade fram genom natten med hjärtat i min hand. Jag fann dig, förlorade dig, allt i ljusets hastighet.
Med bara några få luckor kvar i kalendern så packade vi bilen och reste de 25 milen till farmor, ååå kära farmor, hon gav mig min första katt. Den dagen glömmer jag aldrig.
På julaftonens morgon så följde jag med farmor till lagården, hämtade äggen hos hönsen, matade min fina häst Felix, pratade med kossorna. Sen tog vi in granen, klädde den med glitter och flaggor. Sen skulle man sova middag, har alltid hatat det, men på julafton blev det lite kortare än andra dagar. Efter Kalle Anka kom resten av släkten, tja å sen tomten så klart..Tjooohoo, sen var dagen över och förbi, det gick så fort, man hade gått där och längtat och sen var den redan över, men jo roliga nya saker hade man ju fått att leka med.

Ibland kan det som man inte får vara så lockande just bara därför att det är så ouppnåeligt, som att stånga sig blodig mot muren man ej kan ta sig över och skulle man backa en bit så inser man snabbt precis hur omöjligt det är, då är dynamit ett bättre val, blåsa ett stort jävla hål i muren och glida igenom, eller skit i muren, vänd om, gå åt ett annat håll som är fullkomligt möjligt, stå inte där och sukta och tro att det bästa finns på andra sidan, tag vara på det du har på den sida du är istället.
Vem kan bestämma storleken eller värdet på känslor?
Är min förlust och sorg mindre än din?
Hur vet du det? Du har ju aldrig varit mig och inte ville du lyssna till mina ord, men du kan få låna mina skor ifall det passar.


Nyårsafton kom tillslut, febern hade gått ned och var nästan borta. Nu var det dags, nu var det verkligen dags, dagen jag väntat på så länge.
Jag går ofta långa tillsynes ensamma promenader, men jag har min ängel med mig, jämt, alltid, hela tiden. Hon vakar över mig, jag är trygg nu, jag visste att hon skulle komma.

Ett tag så bollade jag tillsammans med dig, men nu kastar jag bollen hårt och långt, vill inte ha den tillbaka.
Jag är inte bitter, inte ledsen, inte idag i vart fall.

Snart är det Jul igen, Amen!

tisdag, september 20, 2005

hmm, äntligen så hittade jag hit igen..Var det så svårt? Jo..Tappat minnet alldeles, eller ja nästan iaf..Mindes så mycket att jag hade en blogg, men inte användarnamn och password..
Men det är så mycket man ska ha i minnet hela tiden..
En dag skriver jag mer, får bli någon dag då jag minns vad jag ska skriva.

söndag, juli 24, 2005

Bland törnsnår och palmblad

Bland törnsnår och palmblad lever jag mitt liv.

Det är både lättsamt, roligt och förvirrande.
Tar ett försiktigt steg varje dag för att inte fastna i törnen.
Älskar när hon sjunger och inte tror att jag hör.
Det vet hon.
Jag säger små ord var dag till henne, hon förstår nog.
Det är lång väg, vilken väg det än blir så går jag med försiktiga steg genom törnsnår och i skuggan av palmbladen.

Allt som finns är drömmar, hopp och en längtan efter att åter få vila i hennes famn.

lördag, juli 23, 2005

Sömnlös

Låg på soffan som vanligt i en natt full med frågor i en symfoni av regn som slog mot fönstret. Det var rofyllt, kroppen var trött och all energi som återstod var upptagen av frågor.
Hade behövt en varm famn att vila i, inte för att jag var rädd, inte för att jag var ledsen, inte för att jag var ensam eller behövde tröst. Bara för att det hade varit mysigt och ännu mer rofyllt om jag kännt någon annans hjärtslag, ingenting hade behövt sägas om den djupa förståelsen funnits i rummet, två kroppar tätt intill varandra, sommar regn och tystnad.
Men nu var jag ensam i rummet, ensam med regnet och mina tankar.